onsdag 14 juni 2017

Berättelsen om Narnia av C.S. Lewis

Det har varit tunga teman i min läsning på sistone, i och med läsutmaningen jag ägnar mig åt i år. För att inte deppa ihop alldeles har jag därför gjort något riktigt trevligt - jag har lyssnat på alla sju böckerna i Narnia-serien. På danska dessutom, för språkträningens skull. Lite nervöst var det faktiskt, för om det är några böcker som jag i min barndom läst, läst om, och läst om igen, så är det böckerna om Narnia. Skulle de hålla för omläsning med vuxna ögon? (Eller om det borde heta omlyssning med vuxna öron när det rör sig om ljudböcker.)

Svaret är ja! Det är ju en helt fantastisk värld som C.S. Lewis skapat - bara det där med att hitta ett vinterlandskap inne en garderob. Det är så otroligt visuellt, och detsamma gäller nästan varje scen som Lewis snickrat ihop. När den otrevlige pojken Eustace förvandlas till en drake, men har på sig ett guldarmband som börjar äta sig in i köttet. När Polly och Digory kommer till platsen mellan världarna, en stilla skog med dammar, där varje damm är en ny värld. Det finns så många bilder jag burit med mig genom åren, fastän jag inte kopplade att det var från Narnia de kom.

Även när det gäller bokseriers uppbyggnad tror jag att mina ideal färgats av Narnia. Jag har nämligen lite svårt för alla dessa trilogier (eller längre), där delarna hänger så tätt ihop att ettan mest känns som en upptakt inför tvåan och så vidare. Gärna längre serier, men med ordentliga avslut i varje bok, eller ännu hellre fristående delar där karaktärer från en bok ibland dyker upp i en annan (som i Narnia då).

Sedan finns det så klart vissa aspekter där böckerna åldrats på ett inte alldeles smickrande sätt. Det gäller framför allt Narnias pseudo-arabiska grannland Calormen, vars invånare inte tror på lejonet Aslan, utan tillber den onda guden Tash. Att ha en motpol till Narnia kan väl gå an, men att ständigt påminna läsarna om hur ljushyllta och nobla människorna är i Narnia känns otroligt onödigt.

Däremot tycker jag att Lewis klarar sig rätt bra på könsrollsfronten, vilket förvånade mig eftersom han kritiserats av bland andra J.K. Rowling och Philip Pullman. Framför allt har kritiken gällt karaktären Susan som inte får komma tillbaka till Narnia, eftersom hon växt ifrån det hon ser som fåniga lekar och istället intresserar sig mer för kläder och pojkar. Att komma till Narnia som oskyldig flicka skulle alltså vara okej, men inte som sexuell kvinna, enligt kritikerna. Här måste jag nog säga att jag läser Lewis annorlunda av två anledningar: För det första uppfattar jag det som att Susan visst skulle få komma tillbaka, även som vuxen, om hon ändrade sig och trodde på Narnia igen (den ännu äldre Polly får ju komma tillbaka), och för det andra gissar jag att beslutet att eliminera Susan delvis berodde på att Lewis ville ha sju istället för åtta tillbakavändande karaktärer i sista boken, bara för att det är ett mer magiskt tal.

Förutom Susans situation, finns det ett par småsaker som skaver, till exempel att flickorna får pilbågar medan pojkarna får svärd när de ska ut i strid, men jag tycker det vägs upp av hur modiga, aktiva och centrala de kvinnliga karaktärerna är. Åtminstone barnen, ska sägas. Lewis hade gott kunnat kosta på sig några fler kvinnliga narnier.

En annan sak jag reflekterar över är det kristna temat som löper genom hela serien. Jag skäms lite att erkänna det, men jag fattade verkligen inte detta som barn. Kanske såg jag paralleller mellan Aslan på stenbordet och Jesus på korset, men jag läste Narnia som en värld som var separat från vår egen, med en Aslan som bara var Aslan. Däremot tror jag att jag märkte av den religiösa dimensionen på så sätt att allt kändes som att det var på allvar. Även om jag inte förstod symboliken, så kände jag nog att Lewis verkligen menade det han skrev. Och Aslan, denna Aslan! Han är så perfekt skildrad. Skräckinjagande, men god och rättvis. Sidorna riktigt vibrerar när han dyker upp. Om man sedan vill se honom som Jesus (så som Lewis menade), eller tolka honom mer som en manifestation av varje persons inre samvetsröst (som jag väljer att göra) kan väl få vara upp till var och en.

Lättad kan jag alltså konstatera att Narnia har kvar sin forna magi för mig. Om serien hade kommit ut för första gången idag hoppas jag att vissa skavanker hade rättats till, men nu kan de väl istället få tjäna som en påminnelse om att vi alla är färgade av vår tid och att en del av det vi skriver idag kommer anses vara hopplöst förlegat om sextio år.

Läste ni Narnia som barn? Och har kanske läst om i vuxen ålder? Eller finns det någon annan klassiker ni upplevt både som barn och vuxen?

8 kommentarer:

  1. Den bok jag minns starkast från det jag var barn är Mio min Mio. Men jag har inte läst om den.
    Det är så coolt av dig att lyssna på danska. Måste vara ett jättebra sätt att ta till sig ett nytt språk. Flytten börjar väl närma sig nu?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hoppas kunna kombinera nytta med nöje och läsa om några Lindgren-klassiker framöver (när jag har närmare till ett svenskt bibliotek). Förhoppningsvis kan jag lära mig ett och annat. :)

      Flytten sker i slutet av augusti, så det är både jättesnart och rätt lång tid kvar, beroende på om jag tänker på hur mycket jag måste hinna innan dess eller hur mycket jag längtar till Danmark.

      Det var ju delvis pga dig som jag provade Storytel, så tack för tipset! :) Det har verkligen hjälpt otroligt mycket med hörförståelsen. Visst finns det många situationer där det blir svårt (dialekt, bakgrundsljud, flera som talar i munnen på varandra), men standarddanska i makligt tempo är inte något problem längre.

      Radera
  2. Jag älskar Narnia, bokstavligen. Det är en fantastisk berättelse med så många intressanta referenser och den har hållit som favorit från barndomen och upp i vuxen ålder.
    Som kuriosa kan jag berätta att jag besökt platsen på Nya Zeeland där de spelade in stenbords-scenen för filmen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så roligt att Narnia följt även dig genom livet. :)

      Kände du igen platsen från filmen eller var det annorlunda när du väl var på plats? Jag har inte sett de nya (nja, halvgamla nu kanske) filmerna, men Nya Zeeland verkar vara ett otroligt vackert land, så jag gissar att det var en fin upplevelse.

      Radera
  3. Jag gjorde som du och lästa Narnia som barn och älskade serien, vissa av böckerna blev favoriter och lästes om och om igen. Jesus-Aslan kände jag till redan då, liksom hela skapelseförloppet som skildras och som kan jämföras med bibelns berättelser. Men till skillnad från andra böcker som har starka kristna teman eller referenspunkter stod alltid Narnia ut. Den var bäst. Roligt att höra att du fortfarande tycker den fungerar överlag. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, en Narnia-vän till. :)

      Ja, skapelseberättelsen i första boken och även himlen i sista är ju otroligt tydliga referenser kan jag tycka nu. Sedan var det väl ärligt talat inte just de två böckerna som fängslade mig mest när jag var liten (och inte heller som vuxen). Även om jag tycker att båda är läsvärda, så kan jag känna att de lider lite under tyngden av allt som de ska förmedla. En aning för mycket föreläsning och inte tillräckligt med äventyr. I Häxan och lejonet däremot, tycker jag att scenen med stenbordet är otroligt stark och förhöjer hela boken.

      Radera
  4. Vågar som regel inte läsa om, då jag är rädd att magin ska gå förlorad, eller att vuxen-glasögonen ska se en massa som barnajaget bara lät passera. Men blev lite pepp nu på att kanske våga läsa om Narnia, låter som om de håller! Var helt fixerad vid böckerna som barn, och nötte ut videobandet där jag spelat in tv-serien :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. För mig fanns magin definitivt kvar. Dessutom går det ju att hoppa över sista boken om man vill, som var den jag upplevde som mest problematisk.

      Jag känner ju egentligen likadant som du när det gäller att vilja ha upplevelsen intakt. Om Narnia bara hade varit dravel hade jag blivit otroligt besviken. Samtidigt tycker jag att det är intressant att se var skillnaderna finns, eftersom jag till viss del har svårt att minnas hur jag egentligen tänkte som barn. Det är så lätt att “skriva över” ens barnjag med ens vuxenjag om du förstår hur jag menar. Vissa specifika upplevelser och känslor kommer jag så klart ihåg, men det är ändå bra med lite hjälp på traven för att hitta de där områdena där mina åsikter och referensramar förändrats med åren. Hjärnan är ju underlig på det sättet. Det finns så mycket sparat, men för att komma åt det krävs ibland väldigt specifika nyckelord.

      Radera