onsdag 14 januari 2015

Swing That Music av Louis Armstrong

Louis Armstrong. Om någon människa förtjänar att kallas legend, måste det vara han. Låt mig citera Wikipedia:

Det anses att Louis Armstrong inte bara påverkade jazzens utveckling utan att hans musik i hög grad ligger till grund för praktiskt taget all populär musik som framkommit efter honom.


Men vem var människan bakom trumpeten? Kan det tänkas att svaret döljer sig i Swing That Music, Armstrongs kombinerade självbiografi och jazzhistoriska översikt från 1936.

Svaret är nej. Swing That Music rör sig framför allt på ytan, även om det skymtar förbi några glimtar av djupare sanning i beskrivningarna av hans två första äktenskap. Vi får veta hur han fick smeknamnet Satchmo (förkortning för satchelmouth, vilket syftade på hans stora mun) och hur han blev förärad Selmer-trumpeten i guld som han håller på omslaget. Däremellan berättar han om uppväxten i New Orleans, hur han skickades till en uppfostringsanstalt och där fick lära sig spela bygelhorn och sedan trumpet, hans tidiga karriär ombord på flodbåten Dixie Belle och slutligen hans triumftåg genom Europa på 30-talet. Berättarstilen är lite som hos en lågstadieelev som berättar om sitt sommarlov. Först hände det här. Sedan hände det här. Och sedan hände det där. Känslolivet lyser till stor del med sin frånvaro, förutom när han skriver om musik. Då är entusiasmen svår att ta miste på.

Någon skrivartalang verkar Armstrong alltså inte ha varit och det måste ju ändå vara honom förlåtet med tanken på hans superkrafter inom musiken. Dock ville någon på förlaget tydligen bättra på biografin lite, för vissa partier är så uppenbart spökskrivna att det blir komiskt. Framför allt gäller detta en lång och totalt onödig utläggning om Huckleberry Finn, motiverad av flodbåtsåkandet. Hade de inte kunnat brodera ut Armstrongs möte med Josephine Baker istället? Det avhandlas på fyra korta rader: “While I was in England I heard that Miss Josephine Baker was there and was ill. I went up and had a nice visit with her. I think she is a good artist and wish she would spend more of her time at home.”

Men detta må vara hänt. Det är ändå Louis vi talar om. Oavsett litterära kvaliteter är detta intressant läsning av och med en av musikhistoriens giganter.

Inga kommentarer: