Så, nu har livet lugnat ner sig. Lägenheten är inredd och uppkopplad. Äntligen.
De här kaotiska veckorna har fått mig att tänka en del kring rutiner och vardag. Jag ser fram emot att komma in i en lunk. Inte i betydelsen olidlig tristess, utan en lagom strukturerad ordning, där hjärnan och kroppen är inställd på vad som händer under dagen. Jag fungerar och funderar helt enkelt bättre då.
Det som framför allt har blivit lidande under de senaste veckorna är det som jag tycker bäst om att göra - att läsa och att skriva. Båda aktiviteterna kräver ett lugn. Det funkar inte för mig att läsa när jag inte har kontroll över mitt liv. Tankarna driver iväg och ögonen förlorar sitt fäste på sidan. Att skriva är ännu svårare. Min prestationsångest ökar exponentiellt med stressnivån, vilket i sin tur gör att jag stressar ännu mer.
Nej, det bästa för mig är att ha en stund varje dag som har öronmärkts för det jag vill göra. En skrivpaus innan jag går till jobbet. En kvarts läsning på tunnelbanan. Och långsamt börjar livet återgå till ett mönster där det finns plats för sådant. Efter alla sista-minuten-lösningar som har skarvats ihop på sistone, känns förutsägbarhet som något alldeles underbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar