lördag 9 december 2017

Mio, min Mio av Astrid Lindgren

Jag har länge tänkt att jag borde läsa mer Astrid Lindgren – hon är ju ändå vår främsta barnboksförfattare. Och ändå har jag inte riktigt vågat. Jag sitter ju själv här och filar på ett par barnboksmanus i hennes skugga, och inte vill jag att mina texter ska kännas som bleka kopior av böcker som redan finns och som är älskade av alla. Det där med att det finns dominerande författare som alla måste förhålla sig (och möjligen undvika att inspireras alltför mycket av) är kanske något som gäller allmänt, men jag undrar om det inte kan vara extra sant när det gäller just barnböcker. Vi blir ofta så otroligt präglade av det vi läst som små, och när böckerna dessutom blir film eller teve har de en tendens att fylla rutorna år efter år efter år. Det gäller ju inte bara Astrid Lindgren utan också t.ex. J.K. Rowling. Går det ens att idag skriva en bok om en pojke med magiska krafter utan att så gott som samtliga läsare medvetet eller omedvetet jämför huvudpersonen med Harry Potter?

Men nu har jag alltså trots allt läst klassikern Mio, min Mio. Och den är bra! Surprise! Jag grät en skvätt kan jag meddela.

Jag tror faktiskt aldrig att jag läste berättelsen om Mio när jag var liten, men huvuddragen har jag fått i mig ändå genom någon sorts kulturell osmos. Det handlar alltså om den föräldralöse och olycklige Bo Vilhelm Olsson som hux flux hamnar i sagoriket Landet i Fjärran, upptäcker att han är kungasonen Mio och får i uppdrag att bekämpa den fruktansvärda riddar Kato som har ett hjärta av sten. Det är en vemodig och tidvis obehaglig berättelse, som jag inte är helt säker hör hemma på hyllan “upp till nio år”. Framför allt är det den sortens bok som förtjänar att läsas om som vuxen, för även om jag nu gör tolkningen att Bo Vilhelm dör innan han kommer till Landet i Fjärran (vilket förklarar varför så många i den nya världen har fysiska likheter med personer han kände i den gamla), tror jag inte alls att jag hade funderat i de banorna som nioåring.

En sak jag tänkte mycket på medan jag läste är hur stilistiskt genomtänkt texten är. Jag skulle säga att detta är en i högsta grad litterär text, även om den så klart är lättläst och skriven i sagoton. Framför allt arbetar Lindgren väldigt mycket med upprepningar, både vad gäller ord och innehåll. Här är ett exempel från när Mio kommit in i riddar Katos borg som visar just ordupprepningar:

Han hade ett rum i sin borg, och luften var tjock av ondska där. För det var det rum där riddar Kato satt natt och dag och tänkte ut ont. Natt och dag, natt och dag satt han där och tänkte ut ont, och luften var så full av ont att man inte kunde andas i hans rum. Och det onda flöt ut i strömmar därifrån och dödade allt som var vackert och levande där utanför och frätte bort alla gröna blad och alla blommor och allt lent gräs och la sig som en ond slöja för solen, så att där aldrig var riktigt dag utan bara natt och något annat som var nästan natt. Det var inte underligt att fönstret i hans rum lyste som ett ont öga ut över Döda sjöns vatten. Det var riddar Katos ondska som lyste genom fönstret, när han satt i sitt rum och tänkte ut ont. Natt och dag, natt och dag satt han där och tänkte ut ont.

När det gäller upprepningar i innehåll tänker jag bland annat på hur riddar Katos ondska visas för läsaren genom att naturen reagerar varje gång Mio nämner hans namn. Någon gång är det blommor som dör, en annan gång trillar klippblock ner från berget. Det blir otroligt effektfullt, tycker jag, och visar mycket tydligare än ingående beskrivningar av grymheter (som kanske hade blivit för grafiska för en barnbok) hur fruktad riddar Kato är.

Sammantaget tycker jag att Mio, min Mio representerar allt det som jag tycker allra bäst om med barnlitteratur: Det finns en spännande historia som är lätt att hänga med i. Det är en vacker och fantasifull text som är en njutning rent språkligt (och så många vackra namn! Miramis liksom, vem drömmer inte om att ha en häst som heter så). Och under allt detta finns tankar om de stora frågorna i livet, om ont och gott, om att vara modig, om att vara ensam, som känns uppriktiga och inte det minsta pretentiösa. Tack för det, Astrid.

lördag 25 november 2017

Erzähler der Nacht av Rafik Schami

Det är svårt att komma tillbaka efter en bok som The Translator som jag skrev om i förra inlägget, men nu gör jag ett försök. Och då kan det väl få vara dags för en riktigt varm och mänsklig bok? Den tysk-syriske författaren Rafik Schamis ungdomsroman Erzähler der Nacht (finns i svensk översättning och heter då Nattens berättare) är en sådan. Schamis hyllning till berättarkonsten är dessutom en påminnelse om allt en ungdomsbok kan vara, för hur konstigt det än låter kan även unga läsare få ut mycket av att läsa om en samling äldre herrar i 50-talets Damaskus. Jag är själv ett bevis på det: som tolvåring slukade jag Schamis bok och gjorde till och med några tafatta försök att författa i samma stil, så tagen var jag.

I centrum står kusken Salim, som förgyller sina passagerares restimmar med att berätta de mest fantastiska historier — ända tills han förlorar rösten. Hans berättarfe orkar nämligen inte mer och vill gå i pension. I sann sagostil får Salim dock en sista chans: sju gåvor kan rädda honom. Att det är berättelser som ska utgöra gåvorna kan väl knappast ses som en spoiler.

Så vännerna börjar berätta, en efter en, kväll efter kväll. Vissa berättar sagor, andra mer eller mindre sanna historier ur livet. Romanen andas Tusen och en natt, men jag associerar också till vår egen Selma Lagerlöf. Med ett ändrat namn här och där hade många av berättelserna varit lika övertygande som värmländska sägner. En god berättelse vet inte av några nationsgränser.

Detta kära återseende med en favoritbok från min barndom innebär att även Syrien kan kryssas av på läsutmaningen i år. Jemen och Somalia återstår, men jag har böcker på gång från båda, så det ska nog gå att knyta ihop det hela innan året är slut.

onsdag 22 november 2017

The Translator av Daoud Hari

Årets mest fruktansvärda bok, utan någon som helst tvekan. Det finns så mycket vidrigt i sudanesen Daoud Haris redogörelse för sitt arbete som tolk i den krigshärjade Darfurregionen att det enda som räddar mig är att jag inte har några egna erfarenheter därifrån. Min hjärna klarar inte riktigt av att omsätta allt det som berättas i tydliga bilder och det är jag outsägligt tacksam för. Kvinnor som rutinmässigt våldtas när de går ut för att samla ved, fjortonåriga soldater med kalashnikovs, otaliga människor på flykt och därtill ett par scener som är så grymma att jag inte vill beskriva dem här.

Men det är också en bok som rymmer hjältemod och en otrolig medmänsklighet mitt bland all ondska. Haris omtyckte bror Ahmed som offrar sitt liv för att hans familj och grannar ska hinna fly när deras by attackeras. Haris eget beslut att med fara för sitt eget liv börja arbeta som tolk. De utländska journalisterna reser in i konfliktzoner för att omvärlden ska få veta vad som pågår. Hjälparbetarna från en mängd olika organisationer.

Något Hari gör bra är att knyta an till läsarens egna erfarenheter. Han beskriver en person och lägger till att du som läsare säkert själv har någon likadan i din egen bekantskapskrets. Han nämner en resa och säger att den motsvarar en bilfärd mellan Aten och Berlin. Under andra förutsättningar skulle det kunna kännas tillgjort, men just här gör det att han utnyttjar de små, små beröringspunkter som ändå finns mellan våra diametralt olika erfarenheter och för mig ett steg närmare Darfur.

Av uppenbara skäl är detta inte en njutbar bok, men den är heller inte en bok jag behövde tvinga mig igenom. Tvärtom sträckläste jag den tack vare Haris generösa personlighet och hans förmåga att gestalta Darfurregionens människor. Och till jul blir det en gåva till en lämplig hjälporganisation.

torsdag 16 november 2017

Är jag rädd för att bli klar?

Den frågan har jag ställt mig ofta på sistone och det kanske är att överanalysera situationen, men om vi inte gillade att överanalysera oss själva och vårt skrivande skulle vi väl inte ha några bloggar över huvud taget?

Så här ligger det alltså till: Jag har ett manus, som blivit läst av hela två lektörer. Det har vissa brister, men i kategorin “halvfärdigt manus” är det rätt okej. Jag är till och med stolt över vissa delar.

Men varför arbetar jag då inte med det? Varför tar jag mig inte samman och skriver klart, så att jag kan skicka in till förlag? Det borde inte vara så himla svårt. Jag har ju en lista på saker som behöver fixas och den är visserligen omfattande, men inte enorm. Varför har jag fegat ur och börjat arbeta på ett helt annat manus?

Ett svar är så klart att jag behövde få göra något annat ett slag. Att få nöjesskriva på mitt nya manus har varit ett välkommet avbrott och jag ångrar det inte alls. Tvärtom har det varit riktigt bra för mig. Men jag tror att pausen handlar om något annat också — det börjar bli allvar med gamla manuset. Snart är det inte ett okej halvfärdigt manus längre, utan ett kanske aningen mindre okej Färdigt Manus. Och det är ju något helt annat. Ett Färdigt Manus kan inte ursäktas med att jag fortfarande lär mig eller att det var ett roligt experiment. Den dagen jag skickar in till förlag kan jag inte längre låtsas att jag bara skriver för skojs skull.

Kanske är det lite därför det bär emot att påbörja en ny redigeringsvända? För att den på något sätt markerar början till slutet på den här oskyldiga perioden?

Och kanske är det också för att jag snart kommer att tvingas inse mina brister? Jag börjar närma mig toppen av min förmåga. Det här manuset blir nog inte mycket bättre än så här. Och om det inte är gott nog, vad gör jag då?

Jag kanske ska förtydliga här att jag inte menar “gott nog” = “blir antaget”. Det är inte refuseringar jag går runt och tänker på just nu, utan det handlar mer om hur jag själv förhåller mig till det jag skrivit. Att våga stå för det och säga att “hej redaktör/medmänniska, det här tycker jag är så bra att du borde publicera/läsa det”. Det är jag inte riktigt redo för ännu och borde väl heller inte vara, för manuset är som sagt bara halvfärdigt. Men någon gång under nästa år kommer det vara så dags och jag har liksom en oro i kroppen, inte helt olik den jag hade månaderna innan jag för många år sedan flyttade hemifrån.

Jag står inför en vändpunkt i mitt skrivliv alltså. Det är vad mitt inre motstånd handlar om, inser jag nu när jag svamlat mig igenom nästan ett helt inlägg. Och det känns ju nästan lite… fint? Att jag tagit mig igenom en hel nivå och nu är på väg till nästa. Och då är det kanske heller inte så konstigt om det känns en aning underligt och liksom allvarligt och svårt, för vad vore alternativet? Att vänta med att ta språnget tills jag är 100 % redo? Då skulle ju ingenting hända någonsin. Till att börja med skulle jag fortfarande bo hemma.

söndag 12 november 2017

Ohrfeige av Abbas Khider

Det är svårt att tänka sig en mer angelägen bok än Abbas Khiders roman Ohrfeige (“Örfil”). För även om gruppen asylsökande ofta diskuteras i media är det sällsynt att det är de själva som har ordet, och kanske gäller detta ännu mer på litteraturens område. När jag var på ett författarframträdande med Khider tidigare i år sade han att han hade skrivit Ohrfeige just därför att han inte hade hittat några andra böcker som handlade om hur det är att söka asyl i Tyskland. Khider själv, en irakier som kom till Tyskland som 27-åring, är ju också rätt man att berätta om detta. Även om Ohrfeige inte är självbiografisk baserar den sig alltså ändå på en verklighet han är väl förtrogen med.

Romanen inleds med att huvudpersonen Karim just har utdelat en örfil. Och inte till vem som helst. I kontorsstolen framför honom sitter hans vettskrämda handläggare Frau Schulz, som får representera hela myndighets-Tyskland. Karim har fått nog, han har fått avslag på sin asylansökan och nu vill han att någon äntligen ska lyssna på honom. Han tejpar för munnen på Frau Schulz och sätter igång med att berätta sin historia. På arabiska, för tyska orkar han inte med.

Hur hamnade han i Tyskland? Ja, egentligen skulle han till en släkting i Frankrike, men smugglarna var inte att lita på och när han väl stigit ur i Tyskland var han förbjuden att ta sig vidare. I sitt nya hemland försöker han göra det bästa av situationen, men han fastnar i ett ingenting. Han får inte arbeta, inte lära sig tyska, inte resa. Långsamt mals hans drömmar om framtiden sönder…

Men nu är inte detta en alltigenom mörk bok. Eller jo, det är det, men Khider kan konsten att balansera svärtan med humor. När han själv läste högt ur boken på det där författarframträdandet gapskrattade jag och resten av publiken, samtidigt som det fanns en allvarligare efterklang som dröjde sig kvar långt efter att vi kommit igen. Ett exempel är när Karim tipsar om hur man som illegal invandrare ska undvika polisernas blickar: låtsas läsa i ett exemplar av den fina tyska dagstidningen Süddeutsche Zeitung. En observation som är insiktsfull, rolig - och sorglig. För nog skulle det funka även i Sverige? Visst skulle många av oss klassificera om den mörklagda personen framför oss om denna drog upp en Dagens Nyheter ur väskan? Det är just detta som är Khiders styrka - att visa sina tyska (eller svenska) läsare hur vardagen ser ut “från andra sidan”, samtidigt som han är så generös mot oss att det aldrig känns som att han pekar med ett anklagande finger. Vi får vara med och skratta, och sedan litar han på att vi själva tänker efter.

Ohrfeige är Khiders fjärde roman och gavs ut i Tyskland så sent som förra året. Förlaget Thorén och Lindskog har hittills gett ut Khiders två första romaner på svenska och det är väl bara att hoppas på att de snart når fram även till denna. Hurra för förlag som satsar på bra litteratur i översättning!

En annan av Khiders romaner (också fantastisk) har jag skrivit om här, och alla böcker som ingått i årets läsutmaning finns här.

fredag 3 november 2017

Min nya syn på frustration

Så mycket av min skrivutveckling handlar inte om skrivandet i sig, utan om det psykologiska däromkring. Nu i veckan har jag gått runt och känt mig FRUSTRERAD. Ungefär så här känns det: “Varför har jag inte skrivit klart något - vad som helst? Varför har jag inte skickat till förlag? Varför tar allt så lång tiiid?” Och det är ju inte ett särskilt produktivt mentalt tillstånd, kan jag tycka. Inte blir jag mer sugen på att skriva för att jag känner så där, och dessutom är känslorna inte ens en särskilt bra återspegling av verkligheten. Okej okej liksom, jag har rent faktiskt inte skickat till förlag, men det beror ju på att jag vill få lite distans till mitt gamla manus för att kunna ge det en sista omarbetning innan jag släpper iväg det. Och även om jag inte skrivit fokuserat sedan augusti så har jag gjort en hel massa annat. Flyttat till ett nytt land och dessutom blivit sambo, knutit ihop de sista trådarna från mitt gamla jobb och publicerat en artikel, påbörjat en ny utbildning… Och därutöver filat på en helt ny manusidé som jag tror kan bli riktigt fin. Om jag tar ett steg tillbaka är jag nöjd med vad jag klarat av det senaste året. Otroligt nöjd till och med. Det var faktiskt bara i februari som jag fick mitt första lektörsutlåtande och himmel vad mycket som hänt sedan dess.

Men frustrerad är jag ändå.

Det viktiga som jag äntligen börjat inse är att frustrationen inte handlar om min egentliga prestation. Den handlar om skrivfaser, eller mer specifikt om att jag befinner mig i skarven mellan två av dem. Min nya idé börjar ta form. Så här långt har det räckt att dutta med den mellan varven, men för att ta mig vidare behöver den en ordentlig genomskrivning. Hjärnan vet det och den står och stampar nu och vill iväg, men eftersom jag inte släppt den lös i en ny riktning förvandlas all energin till frustration istället.

Så hur kan jag lägga om riktningen? Det jag gjort hitintills har varit att fundera, fundera, fundera och sedan skriva ner scenfragment och översikter på datorn. Några gånger har jag också försökt börja med en genomskrivning, men jag har inte lyckats styra upp det. Det är alldeles för lätt att växla mellan scener i Scrivener nämligen. Så fort jag känner minsta motstånd hoppar jag till någon annan del och putsar på den istället, fastän det jag egentligen behöver är full fart framåt över stock och sten. Lite Nanowrimo-känsla med andra ord, vilket ju passar bra så här i november. Och ett mini-nano kommer det alltså att bli. Visserligen kommer jag välja en mer måttlig skrivtakt, men det jag tar med mig från åren då jag deltog på riktigt är vikten av att skriva för hand. Det är magiskt. Vetskapen om att jag inte kan gå tillbaka och ändra gör att jag inte har något annat val än att fortsätta, och just det är vad jag behöver just nu.

En nytt skrivhäfte är inköpt. Pennorna är uppradade på bordet. Släpp hjärncellerne loss - det är höst!

lördag 7 oktober 2017

Att skriva en vetenskaplig artikel

Annika frågade för ett tag sedan om hur det går till att publicera en vetenskaplig artikel. Jag började skriva ett inlägg, men så kom flytten och livet emellan. Men den här helgen har jag tappat rösten och sitter uppkrupen i soffan med strikt talförbud. Optimalt läge för att skriva klart det där inlägget med andra ord.

Att skriva vetenskapligt har en hel del gemensamt med att skriva en roman, även om åtskilligt så klart är helt annorlunda. En likhet är den ungefärliga tidsåtgången. Från idé till publicerat manuskript tar det kanske två-tre år, även om det (precis som för romaner) kan variera en hel del, beroende på projektets omfattning och eventuella problem som uppstod längs vägen. Mitt personliga “rekord” är tio år. Det var smärtsamt.

Så hur börjar man? Det första man måste ha är en idé för vad man vill undersöka. Och sedan… Ja, sedan undersöker man det. Och precis som vid romanskrivande visar det sig förmodligen att den där första idén inte alls var så bra, men att det dolde sig en mycket intressantare berättelse under ytan. Jag skriver berättelse med flit här, för enligt min mening kan även forskningsresultat ses som delar i en berättelse. Med det menar jag att man måste bygga upp ett sammanhang kring dem. Vilket problem är det man är intresserad av, vad har gjorts förut, varför gick det bra/inte så bra, vilka nya frågor dyker upp nu när vi vet mer. En riktigt välskriven forskningsartikel kan faktiskt vara riktigt medryckande att läsa, även om den självklart är skriven enligt en helt annan mall än ett skönlitterärt verk.

Men tillbaka till själva arbetet. Säg att vi har avslutat våra analyser och är redo att skriva. Vetenskapliga artiklar följer ett fastslaget mönster som brukar se ut ungefär så här: Abstract (sammanfattning), Introduktion, Resultat, Diskussion, Material och metoder. Ordningen på delarna, antal ord osv kan variera mellan olika tidskrifter, men det är ganska hårt reglerat inom en viss tidskrift. T.ex. får ett abstract ofta vara max 250 ord, och gud nåde den som försöker smyga in 251. Det är alltså viktigt att kunna kondensera sin text och fokusera på det viktiga, utan att för mycket information går förlorad.

När utkastet till artikeln är färdigskriven ska det läsas av alla medförfattare. Till skillnad från romaner är det nämligen sällsynt att vetenskapliga artiklar bara har en enda upphovsman. Hur många varierar mycket beroende på vilket slags forskning det rör sig om, men mellan tre och tio är vanligt. Medicinska artiklar (och även en del inom fysik tror jag) kan ha hundratals författare. Medförfattarna har bidragit till olika delar av projektet, men själva skrivandet brukar ändå huvudsakligen skötas av en eller två personer. Däremot är det viktigt att alla läser och håller med om det som står i den färdiga artikeln, så det här steget brukar innebära ett par redigeringsrundor och i vissa fall även nya analyser.

Så är det dags! Artikeln skickas in till en noga utvald tidskrift. Men det är inte bara att trycka på skicka-knappen. Att ladda upp alla filer i tidskriftens otympliga dataprogram och kolla att ens Word-dokument blev en snygg pdf och att alla figurer motsvarar tidskriftens olika krav kan lätt ta en hel dag. Sedan följer en andäktig väntan, som helst ska vara lång. Om man får svar från tidskriften inom två veckor betyder det nämligen nästan alltid att artikeln refuserats utan att den ens skickat ut för peer review.

Men vi har kanske tur och får svar först efter två månader. Då har tre reviewers (osäker på den korrekta svenska termen här — det handlar alltså om andra forskare som är experter på området) läst artikeln och skrivit kommentarer. Särskilt Reviewer 3 har en nästan mytisk status i forskarvärlden. Efter två positiva omdömen från Reviewer 1 och 2, brukar (enligt legenden) alltid trean drämma till med en riktig sågning som får tidskriften att dra öronen åt sig. Fast vi har kanske tur igen och fick en Reviewer 3 som är på ovanligt gott humör och därför sågar oss på ett relativt snällt och konstruktivt sätt. Redaktören på tidskriften tycker därför att det finns hopp och säger att vi möjligen kan bli antagna om vi ändrar allt som vi fått anmärkningar på.

Så det gör vi. Efter ytterligare två månaders hårt arbete går vi igenom uppladdningsritualen, svär lite över systemet som senast verkar ha uppdaterats på 90-talet, skickar iväg filerna och… väntar igen. Två månader till. Varpå redaktören skickar ett standardmejl och säger att nej, det blev nog inte tillräckligt bra ändå.

Nähäpp. Bara att börja om med nästa tidskrift.

Så där någonting går det till. Som forskare lär man sig snabbt att bli refuserad. Processen är ju inte heller bara är av ondo. Artiklar som innehåller fel eller otillräckliga kontroller ska inte publiceras förrän de fixats, det är hela grejen med peer review. Segare är det när man skrivit en genomarbetad artikel som av någon anledning inte anses vara tillräckligt intressant eller nydanande för att bli publicerad. Det går mode även i forskningsämnen.

Men så till sist, kanske ett halvår senare, får vi faktiskt den där artikeln accepterad! Jubel utbryter, kanske flyger en champagnekork. Ska bli trevligt att få ett litet tillskott till kaffekassan efter allt arbete som vi lagt —

Nä, så funkar det inte. Nu när artikeln är godkänd för publicering får vi nämligen en räkning. Beloppet beror på tidskriften, men minst 1500 euro får vi räkna med, förmodligen mer. Om detta är ett bra system kan diskuteras, särskilt eftersom universitetsbiblioteken i sin tur betalar dyra pengar för att tillhandahålla tidskrifterna till samma forskare som producerar artiklarna. Det finns motreaktioner och krav på det som kallas open access (alla kan läsa utan att betala), men nu har det här inlägget redan blivit så ohyggligt långt att jag tycker att vi bara betalar nu och går vidare med våra liv.

Ja, ungefär så här går det alltså till, åtminstone inom det lilla hörn av forskningen där jag själv har varit verksam. Fråga gärna om något är oklart. Nu behöver jag en Ricola och sedan ska jag ta mig an dagens femte kopp te.