torsdag 16 november 2017

Är jag rädd för att bli klar?

Den frågan har jag ställt mig ofta på sistone och det kanske är att överanalysera situationen, men om vi inte gillade att överanalysera oss själva och vårt skrivande skulle vi väl inte ha några bloggar över huvud taget?

Så här ligger det alltså till: Jag har ett manus, som blivit läst av hela två lektörer. Det har vissa brister, men i kategorin “halvfärdigt manus” är det rätt okej. Jag är till och med stolt över vissa delar.

Men varför arbetar jag då inte med det? Varför tar jag mig inte samman och skriver klart, så att jag kan skicka in till förlag? Det borde inte vara så himla svårt. Jag har ju en lista på saker som behöver fixas och den är visserligen omfattande, men inte enorm. Varför har jag fegat ur och börjat arbeta på ett helt annat manus?

Ett svar är så klart att jag behövde få göra något annat ett slag. Att få nöjesskriva på mitt nya manus har varit ett välkommet avbrott och jag ångrar det inte alls. Tvärtom har det varit riktigt bra för mig. Men jag tror att pausen handlar om något annat också — det börjar bli allvar med gamla manuset. Snart är det inte ett okej halvfärdigt manus längre, utan ett kanske aningen mindre okej Färdigt Manus. Och det är ju något helt annat. Ett Färdigt Manus kan inte ursäktas med att jag fortfarande lär mig eller att det var ett roligt experiment. Den dagen jag skickar in till förlag kan jag inte längre låtsas att jag bara skriver för skojs skull.

Kanske är det lite därför det bär emot att påbörja en ny redigeringsvända? För att den på något sätt markerar början till slutet på den här oskyldiga perioden?

Och kanske är det också för att jag snart kommer att tvingas inse mina brister? Jag börjar närma mig toppen av min förmåga. Det här manuset blir nog inte mycket bättre än så här. Och om det inte är gott nog, vad gör jag då?

Jag kanske ska förtydliga här att jag inte menar “gott nog” = “blir antaget”. Det är inte refuseringar jag går runt och tänker på just nu, utan det handlar mer om hur jag själv förhåller mig till det jag skrivit. Att våga stå för det och säga att “hej redaktör/medmänniska, det här tycker jag är så bra att du borde publicera/läsa det”. Det är jag inte riktigt redo för ännu och borde väl heller inte vara, för manuset är som sagt bara halvfärdigt. Men någon gång under nästa år kommer det vara så dags och jag har liksom en oro i kroppen, inte helt olik den jag hade månaderna innan jag för många år sedan flyttade hemifrån.

Jag står inför en vändpunkt i mitt skrivliv alltså. Det är vad mitt inre motstånd handlar om, inser jag nu när jag svamlat mig igenom nästan ett helt inlägg. Och det känns ju nästan lite… fint? Att jag tagit mig igenom en hel nivå och nu är på väg till nästa. Och då är det kanske heller inte så konstigt om det känns en aning underligt och liksom allvarligt och svårt, för vad vore alternativet? Att vänta med att ta språnget tills jag är 100 % redo? Då skulle ju ingenting hända någonsin. Till att börja med skulle jag fortfarande bo hemma.

söndag 12 november 2017

Ohrfeige av Abbas Khider

Det är svårt att tänka sig en mer angelägen bok än Abbas Khiders roman Ohrfeige (“Örfil”). För även om gruppen asylsökande ofta diskuteras i media är det sällsynt att det är de själva som har ordet, och kanske gäller detta ännu mer på litteraturens område. När jag var på ett författarframträdande med Khider tidigare i år sade han att han hade skrivit Ohrfeige just därför att han inte hade hittat några andra böcker som handlade om hur det är att söka asyl i Tyskland. Khider själv, en irakier som kom till Tyskland som 27-åring, är ju också rätt man att berätta om detta. Även om Ohrfeige inte är självbiografisk baserar den sig alltså ändå på en verklighet han är väl förtrogen med.

Romanen inleds med att huvudpersonen Karim just har utdelat en örfil. Och inte till vem som helst. I kontorsstolen framför honom sitter hans vettskrämda handläggare Frau Schulz, som får representera hela myndighets-Tyskland. Karim har fått nog, han har fått avslag på sin asylansökan och nu vill han att någon äntligen ska lyssna på honom. Han tejpar för munnen på Frau Schulz och sätter igång med att berätta sin historia. På arabiska, för tyska orkar han inte med.

Hur hamnade han i Tyskland? Ja, egentligen skulle han till en släkting i Frankrike, men smugglarna var inte att lita på och när han väl stigit ur i Tyskland var han förbjuden att ta sig vidare. I sitt nya hemland försöker han göra det bästa av situationen, men han fastnar i ett ingenting. Han får inte arbeta, inte lära sig tyska, inte resa. Långsamt mals hans drömmar om framtiden sönder…

Men nu är inte detta en alltigenom mörk bok. Eller jo, det är det, men Khider kan konsten att balansera svärtan med humor. När han själv läste högt ur boken på det där författarframträdandet gapskrattade jag och resten av publiken, samtidigt som det fanns en allvarligare efterklang som dröjde sig kvar långt efter att vi kommit igen. Ett exempel är när Karim tipsar om hur man som illegal invandrare ska undvika polisernas blickar: låtsas läsa i ett exemplar av den fina tyska dagstidningen Süddeutsche Zeitung. En observation som är insiktsfull, rolig - och sorglig. För nog skulle det funka även i Sverige? Visst skulle många av oss klassificera om den mörklagda personen framför oss om denna drog upp en Dagens Nyheter ur väskan? Det är just detta som är Khiders styrka - att visa sina tyska (eller svenska) läsare hur vardagen ser ut “från andra sidan”, samtidigt som han är så generös mot oss att det aldrig känns som att han pekar med ett anklagande finger. Vi får vara med och skratta, och sedan litar han på att vi själva tänker efter.

Ohrfeige är Khiders fjärde roman och gavs ut i Tyskland så sent som förra året. Förlaget Thorén och Lindskog har hittills gett ut Khiders två första romaner på svenska och det är väl bara att hoppas på att de snart når fram även till denna. Hurra för förlag som satsar på bra litteratur i översättning!

En annan av Khiders romaner (också fantastisk) har jag skrivit om här, och alla böcker som ingått i årets läsutmaning finns här.

fredag 3 november 2017

Min nya syn på frustration

Så mycket av min skrivutveckling handlar inte om skrivandet i sig, utan om det psykologiska däromkring. Nu i veckan har jag gått runt och känt mig FRUSTRERAD. Ungefär så här känns det: “Varför har jag inte skrivit klart något - vad som helst? Varför har jag inte skickat till förlag? Varför tar allt så lång tiiid?” Och det är ju inte ett särskilt produktivt mentalt tillstånd, kan jag tycka. Inte blir jag mer sugen på att skriva för att jag känner så där, och dessutom är känslorna inte ens en särskilt bra återspegling av verkligheten. Okej okej liksom, jag har rent faktiskt inte skickat till förlag, men det beror ju på att jag vill få lite distans till mitt gamla manus för att kunna ge det en sista omarbetning innan jag släpper iväg det. Och även om jag inte skrivit fokuserat sedan augusti så har jag gjort en hel massa annat. Flyttat till ett nytt land och dessutom blivit sambo, knutit ihop de sista trådarna från mitt gamla jobb och publicerat en artikel, påbörjat en ny utbildning… Och därutöver filat på en helt ny manusidé som jag tror kan bli riktigt fin. Om jag tar ett steg tillbaka är jag nöjd med vad jag klarat av det senaste året. Otroligt nöjd till och med. Det var faktiskt bara i februari som jag fick mitt första lektörsutlåtande och himmel vad mycket som hänt sedan dess.

Men frustrerad är jag ändå.

Det viktiga som jag äntligen börjat inse är att frustrationen inte handlar om min egentliga prestation. Den handlar om skrivfaser, eller mer specifikt om att jag befinner mig i skarven mellan två av dem. Min nya idé börjar ta form. Så här långt har det räckt att dutta med den mellan varven, men för att ta mig vidare behöver den en ordentlig genomskrivning. Hjärnan vet det och den står och stampar nu och vill iväg, men eftersom jag inte släppt den lös i en ny riktning förvandlas all energin till frustration istället.

Så hur kan jag lägga om riktningen? Det jag gjort hitintills har varit att fundera, fundera, fundera och sedan skriva ner scenfragment och översikter på datorn. Några gånger har jag också försökt börja med en genomskrivning, men jag har inte lyckats styra upp det. Det är alldeles för lätt att växla mellan scener i Scrivener nämligen. Så fort jag känner minsta motstånd hoppar jag till någon annan del och putsar på den istället, fastän det jag egentligen behöver är full fart framåt över stock och sten. Lite Nanowrimo-känsla med andra ord, vilket ju passar bra så här i november. Och ett mini-nano kommer det alltså att bli. Visserligen kommer jag välja en mer måttlig skrivtakt, men det jag tar med mig från åren då jag deltog på riktigt är vikten av att skriva för hand. Det är magiskt. Vetskapen om att jag inte kan gå tillbaka och ändra gör att jag inte har något annat val än att fortsätta, och just det är vad jag behöver just nu.

En nytt skrivhäfte är inköpt. Pennorna är uppradade på bordet. Släpp hjärncellerne loss - det är höst!

lördag 7 oktober 2017

Att skriva en vetenskaplig artikel

Annika frågade för ett tag sedan om hur det går till att publicera en vetenskaplig artikel. Jag började skriva ett inlägg, men så kom flytten och livet emellan. Men den här helgen har jag tappat rösten och sitter uppkrupen i soffan med strikt talförbud. Optimalt läge för att skriva klart det där inlägget med andra ord.

Att skriva vetenskapligt har en hel del gemensamt med att skriva en roman, även om åtskilligt så klart är helt annorlunda. En likhet är den ungefärliga tidsåtgången. Från idé till publicerat manuskript tar det kanske två-tre år, även om det (precis som för romaner) kan variera en hel del, beroende på projektets omfattning och eventuella problem som uppstod längs vägen. Mitt personliga “rekord” är tio år. Det var smärtsamt.

Så hur börjar man? Det första man måste ha är en idé för vad man vill undersöka. Och sedan… Ja, sedan undersöker man det. Och precis som vid romanskrivande visar det sig förmodligen att den där första idén inte alls var så bra, men att det dolde sig en mycket intressantare berättelse under ytan. Jag skriver berättelse med flit här, för enligt min mening kan även forskningsresultat ses som delar i en berättelse. Med det menar jag att man måste bygga upp ett sammanhang kring dem. Vilket problem är det man är intresserad av, vad har gjorts förut, varför gick det bra/inte så bra, vilka nya frågor dyker upp nu när vi vet mer. En riktigt välskriven forskningsartikel kan faktiskt vara riktigt medryckande att läsa, även om den självklart är skriven enligt en helt annan mall än ett skönlitterärt verk.

Men tillbaka till själva arbetet. Säg att vi har avslutat våra analyser och är redo att skriva. Vetenskapliga artiklar följer ett fastslaget mönster som brukar se ut ungefär så här: Abstract (sammanfattning), Introduktion, Resultat, Diskussion, Material och metoder. Ordningen på delarna, antal ord osv kan variera mellan olika tidskrifter, men det är ganska hårt reglerat inom en viss tidskrift. T.ex. får ett abstract ofta vara max 250 ord, och gud nåde den som försöker smyga in 251. Det är alltså viktigt att kunna kondensera sin text och fokusera på det viktiga, utan att för mycket information går förlorad.

När utkastet till artikeln är färdigskriven ska det läsas av alla medförfattare. Till skillnad från romaner är det nämligen sällsynt att vetenskapliga artiklar bara har en enda upphovsman. Hur många varierar mycket beroende på vilket slags forskning det rör sig om, men mellan tre och tio är vanligt. Medicinska artiklar (och även en del inom fysik tror jag) kan ha hundratals författare. Medförfattarna har bidragit till olika delar av projektet, men själva skrivandet brukar ändå huvudsakligen skötas av en eller två personer. Däremot är det viktigt att alla läser och håller med om det som står i den färdiga artikeln, så det här steget brukar innebära ett par redigeringsrundor och i vissa fall även nya analyser.

Så är det dags! Artikeln skickas in till en noga utvald tidskrift. Men det är inte bara att trycka på skicka-knappen. Att ladda upp alla filer i tidskriftens otympliga dataprogram och kolla att ens Word-dokument blev en snygg pdf och att alla figurer motsvarar tidskriftens olika krav kan lätt ta en hel dag. Sedan följer en andäktig väntan, som helst ska vara lång. Om man får svar från tidskriften inom två veckor betyder det nämligen nästan alltid att artikeln refuserats utan att den ens skickat ut för peer review.

Men vi har kanske tur och får svar först efter två månader. Då har tre reviewers (osäker på den korrekta svenska termen här — det handlar alltså om andra forskare som är experter på området) läst artikeln och skrivit kommentarer. Särskilt Reviewer 3 har en nästan mytisk status i forskarvärlden. Efter två positiva omdömen från Reviewer 1 och 2, brukar (enligt legenden) alltid trean drämma till med en riktig sågning som får tidskriften att dra öronen åt sig. Fast vi har kanske tur igen och fick en Reviewer 3 som är på ovanligt gott humör och därför sågar oss på ett relativt snällt och konstruktivt sätt. Redaktören på tidskriften tycker därför att det finns hopp och säger att vi möjligen kan bli antagna om vi ändrar allt som vi fått anmärkningar på.

Så det gör vi. Efter ytterligare två månaders hårt arbete går vi igenom uppladdningsritualen, svär lite över systemet som senast verkar ha uppdaterats på 90-talet, skickar iväg filerna och… väntar igen. Två månader till. Varpå redaktören skickar ett standardmejl och säger att nej, det blev nog inte tillräckligt bra ändå.

Nähäpp. Bara att börja om med nästa tidskrift.

Så där någonting går det till. Som forskare lär man sig snabbt att bli refuserad. Processen är ju inte heller bara är av ondo. Artiklar som innehåller fel eller otillräckliga kontroller ska inte publiceras förrän de fixats, det är hela grejen med peer review. Segare är det när man skrivit en genomarbetad artikel som av någon anledning inte anses vara tillräckligt intressant eller nydanande för att bli publicerad. Det går mode även i forskningsämnen.

Men så till sist, kanske ett halvår senare, får vi faktiskt den där artikeln accepterad! Jubel utbryter, kanske flyger en champagnekork. Ska bli trevligt att få ett litet tillskott till kaffekassan efter allt arbete som vi lagt —

Nä, så funkar det inte. Nu när artikeln är godkänd för publicering får vi nämligen en räkning. Beloppet beror på tidskriften, men minst 1500 euro får vi räkna med, förmodligen mer. Om detta är ett bra system kan diskuteras, särskilt eftersom universitetsbiblioteken i sin tur betalar dyra pengar för att tillhandahålla tidskrifterna till samma forskare som producerar artiklarna. Det finns motreaktioner och krav på det som kallas open access (alla kan läsa utan att betala), men nu har det här inlägget redan blivit så ohyggligt långt att jag tycker att vi bara betalar nu och går vidare med våra liv.

Ja, ungefär så här går det alltså till, åtminstone inom det lilla hörn av forskningen där jag själv har varit verksam. Fråga gärna om något är oklart. Nu behöver jag en Ricola och sedan ska jag ta mig an dagens femte kopp te.

fredag 6 oktober 2017

Nämen det var väl trevligt med Ishiguro

Jag såg tillkännagivandet, men har inte hunnit läsa så mycket om reaktionerna. Vad tycker ni? Var det ett bra val?

Själv hade jag nog hoppats på en lite mer okänd författare, gärna någon som skriver på ett av de mindre språken (med mindre menar jag nog egentligen sällan översatt snarare än få talare). Kollade just upp de tio senaste pristagarna (före Ishiguro) på Wikipedia, och då ser statistiken över de representerade språken ut så här:

Engelska: 3
Franska: 2
Kinesiska: 1
Ryska: 1
Spanska: 1
Svenska: 1
Tyska: 1

Det motsvarar ganska väl den totala statistiken som jag också hittade på Wikipedia och som säger att flest pristagare skrivit på engelska (28 författare), följt av franska (15 författare). Och många av de författarna är ju helt fantastiska, men det måste ju rimligen finnas god litteratur även på andra språk? Det är ju inte ens så att man behöver röra sig särskilt långt ner på listan över antal modersmålstalare, för att börja ställa frågor. Världens fjärde mest talade språk (hindi) har noll pris, och de femte, sjätte och sjunde språken (arabiska, portugisiska och bengali) har bara ett pris var. Där tycker jag nog att akademien kunde leta lite noggrannare.

Men nu var det ju inte detta jag skulle skriva om egentligen, utan den författare som ändå vann. För om det nu ska vara ett ganska oäventyrligt pris i år, så tycker jag ändå att Ishiguro var ett riktigt bra val. Läsvänlig, lättillgänglig, men samtidigt riktigt skarp. Dessutom är han berättarrösternas mästare. Tänk den återhållsamme butlern Stevens i The Remains of the Day. Klockren. Tänk sedan den unga kvinnliga berättarrösten (vad hon nu heter? har glömt) i dystopin Never Let Me Go. Helt annan röst, men också klockren. Det finns ju författare som skriver samma bok om och om igen, men från olika infallsvinklar. Ishiguro verkar ju däremot försöka röra sig så långt han bara kan mellan romanerna. Det beundrar jag.

Hans senaste roman, The Buried Giant, har jag inte läst, men jag tror att jag får göra det snart. Det är ju trots allt ganska sällsynt att orden fantasyroman och nobelpristagare hör ihop. Någon som läst den?

onsdag 20 september 2017

Mitt nya manus

Eller manus och manus. Nu ska jag inte överdriva här, men en ny skrividé håller jag i varje fall på att utveckla under lediga stunder. Och det är så kul!

Som jag skrev i förra inlägget vill jag inte sätta igång med något stort, seriöst projekt alldeles precis just nu. Även om jag gillar att pusha mig själv och har en hög arbetskapacitet, har det blivit lite väl mycket den här sommaren med flytten och så vidare. Hjärnan känns hängig helt enkelt.

Men vilken tur då att jag bara härom veckan fick en idé till ett nytt barnmanus. Den bara damp ner och efter några dagar hade jag de grundläggande dragen tydliga för mig. Det jag gör nu är att småskriva mig fram till ett utförligare synopsis. Ibland flödesskriver jag någon scen, ibland skriver jag ner frågor till mig själv som jag behöver klura ut svaren på. Det hela är rätt avslappnat.

Om slutresultatet blir bra nog att en dag skicka till förlag vet jag inte. Det känns inte heller så viktigt i nuläget. Jag håller igång skrivandet lite lagom och har det trevligt. Det räcker för mig.

söndag 10 september 2017

Och nu då?

Nu har jag snart haft manuspaus i en månad och jag märker att jag vill sätta igång igen - men med vad? Tja, jag kan ju börja med att sammanfatta lektörens kommentarer lite grann.

1. Förtydliga, förtydliga, förtydliga. Uppenbarligen är jag kass på det här för jag fick samma kommentar från förra lektören och tyckte att jag hade jobbat med det mycket redan. Det rör sig alltså om vissa partier där det är svårt att veta varför en viss karaktär handlar på ett visst sätt, varför den hamnade där den är, varför den tycker si eller så om någon annan karaktär och så vidare. Helt hopplös tycker jag nu inte att jag är, för lektör två hade faktiskt inget dåligt alls att säga om scenen som lektör ett tyckte var otydligast och som jag skrivit om helt och hållet. En hel del arbete återstår med andra ord, men samtidigt känns det ändå genomförbart, särskilt eftersom jag fått detaljerade anvisningar om var i texten det brister.

2. Korta ner manuset och stryk minst en scen. Här kan jag inte annat än att hålla med och är till och med lite lättad. Förra lektören tyckte nämligen att manuset var lite kort, vilket gjorde att jag tog i ordentligt och ökade omfånget med 10000 ord, fastän jag själv tyckte det blev i överkant. Så bort med 5000 kanske? Den där scenen som nya lektören ville stryka var jag förresten själv på väg att ta bort, men jag fegade ur. Att putsa text är för övrigt en av mina styrkor, så det här blir inga problem, nu när jag fått hjälp att ställa in rätt nivå.

3. Utöka scenerna med antagonisten. Min reaktion här blev: JAAA! För jag älskar alla scenerna där antagonisten finns med på ett hörn. Helt klart de roligaste att skriva i hela manuset. Så roliga att jag faktiskt valde en annan väg än den förra lektören föreslog, eftersom jag inte kunde förmå mig att stryka dessa scener. Och nu får jag utvidga dem ännu mer! Detta känns som en belöning mer än kritik.

4. Gör huvudpersonen mer aktiv.
Jäpp, jag håller med. På några ställen är min huvudperson onödigt passiv/feg/korkad ser jag nu. Tyvärr kommer jag nog få stuva om lite i handlingen, alternativt lägga in nya hinder, men även om det blir mycket jobb att få allt på plats, tror jag att det kommer resultera i en berättelse med mer schvung och framåtdriv.

Sådär, det var huvuddragen när det gäller de förändringar som måste till och jag håller i princip med om allt. Segt, men nödvändigt. Det jag dock ser som positivt är att kommentarerna främst handlar om själva romanbygget, det vill säga den del av hantverket där jag är som mest oerfaren. Om skrivandet i allmänhet kommenterade lektören istället så här: “Det är lätt att följa med i berättelsen och du skriver levande och målande utan att texten blir nedtyngd av beskrivningar. Även dialogerna flyter på bra och känns som de kommer naturligt i texten.” Skönt. Det samlade intrycket jag får är att jag fortfarande har en rejäl bit kvar, men samtidigt att det kan bli riktigt bra när jag fått ordning på samtliga delar. Här behövs bara mer träning.

Så… Dags att påbörja en ny redigeringsrunda? Nja, det vet jag nu inte. Visserligen är jag motiverad till att arbeta vidare med manuset, men samtidigt började jag bli rätt less under förra vändan. Nog har jag tillräckligt med självdisciplin för att tvinga mig igenom en runda till, men jag tror inte att texten skulle vinna på det. Jag har jobbat med just det här manuset nästan dagligen sedan juni förra året och känner att jag befinner mig för nära för att kunna stryka och putsa på bästa sätt. Nä, hellre pyssla med något annat en tid, åtminstone en månad eller två, tänker jag. Jag har dessutom två bokidéer som jag skulle vilja ägna lite tid. Kanske skriver jag ett miniutkast, kanske funderar jag bara lite på karaktärer, miljöer och nyckelscener. Det är så mycket som händer just nu i mitt utomskrivliga liv att jag inte vill köra igång med ett superdisciplinerat jätteprojekt. Lite duttande däremot, det mår jag bara bra av. Och förhoppningsvis kommer även det lektörslästa manuset må bra av att jag småplockar med annat ett tag.